Skolans värdegrund – Vad säger läroplanen?

I den senaste uppsättningen läroplaner för både de obligatoriska skolformerna och förskoleklassen (Lpo94) samt de frivilliga skolformerna (Lpf94) finns en gemensam inledande del där skolans värdegrund och uppgifter stipuleras. Även i läroplanen för förskolan från 1998 (Lpfö98) finns en sådan del representerad om än med vissa ändringar i innehåll och upplägg.

Läroplanerna hänvisar först till skollagen och fastställer att demokratin är det fundament som skolans verksamhet ska utgå ifrån. Detta konkretiseras sedan i olika värden som det innebär:

”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.” (Lpf94, s. 3)

Samtidigt som det sedan hänvisas till kristen etik och västerländsk humanism som ursprung till dessa, samt vikten av att eleverna har insikt om det egna kulturarvet, betonas att skolan skall främja en öppenhet mot, och förståelse av olika livsvillkor och uppfattningar samt förorda värdet av en kulturell mångfald. Den enskilda eleven bör främjas att skapa en identitet som innefattar både svenska, nordiska, europeiska och globala aspekter. Överhuvudtaget är förståelse för andra en röd tråd i värdegrundsavsnittet av läroplanen och skolan har som uppgift att motverka alla former av diskriminering. Skolan skall främja att olika uppfattningar får utrymme i dess verksamhet men också att de grundläggande värdena alltid skall hävdas vilket innebär att skolan aktivt skall ta avstånd från värden som går emot dessa. Skolan ska inte bara undervisa om demokratins olika värden utan också på ett praktiskt plan använda demokratiska arbetsformer i undervisningen (Lpf94, s. 3-4).

Johan Henriksson & Per-Olov Jönsson

Värdegrund - Vision eller medfött ansvar?

Värdegrunden är som begrepp relativt nytt i de svenska läroplanerna. Det kan te sig som självklart att värdegrund skall vara en del av statens styrning av den Svenska skolan men varför har det givits det utrymme det fått, i både läroplan och debatt om den Svenska skolan?

Regeringen gav år 1990 direktiv till läroplanskommittén om att utreda hur de nya läroplanerna skulle utformas. I detta arbete formulerades värdegrund som begrepp och även en ambition att det skall ligga till grund för verksamheten i både förskola och skola - En politiskt och religiöst obunden värdegrund med utgångspunkt i grundläggande demokratiska värderingar (Zackari 2000, s. 34). Denna värdegrund skall innefatta den etik och moraliska värden som på ett hypotetiskt plan varje person i Sverige skulle kunna ställa sig bakom. I läroplanskommittén kallades dessa för ”oförytterliga värden” vilket är sådana som:

”... i en given kulturkrets gäller under alla omständigheter ... utgör medborgarnas samfällda moraliska fond ... är i kraft oavsett om de i enskilda fall kan te sig opraktiska, oekonomiska eller onyttiga” (Hörnqvist & Lundgren 1999, s. 10-11)

Arbetet med värdegrunden var en del av förberedelserna inför en förändring av styrningen av skolan som kom att träda ikraft 1991. Denna nya styrning innebar att ansvaret för det mer specifika utformandet av undervisningen förlades hos kommunerna och därmed att läroplanerna gick från mer detaljstyrning till vidare direktiv i form av mål och riktlinjer (Lundgren, s. 41). Således innebar den nya styrningen att lärarens och skolledningens handlingsutrymme ökade. Detta skapade ett behov av ett professionellt perspektiv på de värden som utbildningen skall byggas på. Dessa värden skall även förmedlas i läroplanen. Tanken om värdegrunden som underliggande bas för undervisningen menade man också förenar skolans fostrande roll med dess kunskapsförmedlande roll (Hörnqvist & Lundgren 1999, s. 8-10).

Att förena kunskap och fostran var dock inte nytt med 1994 års läroplaner utan har förekommit sedan folkskolestadgan 1842 även om vad som likställs med god fostran har varierat. Det nya är att det diskuteras mer utförligt än tidigare (Sigurdson 2002, s. 10). Hur stor del fostran skall ha av skolans verksamhet har varit omdebatterat.

När den allmänna folkskolan infördes på mitten av 1800-talet var kyrkan och den kristna tron samt tillhörigheten med fosterlandet det som låg till grund för samhällets värderingar och som utgjorde de värden som skolan skulle fostra eleverna i. Under 1900-talet och fram till andra världskriget ifrågasattes dock skolans fostrande roll i olika utsträckning. Efter andra världskriget skiftade skolans fokus i värdefrågor mot kritiskt tänkande för att fostra demokratiska människor (Zackari 2000, s. 48). Ett märkbart skifte från den kyrkliga traditionen var att från och med 1968 fanns det ingen ecklesiastikminister (ecclesia=kyrka) utan en utbildningsminister (sv.wikipedia.org/wiki/ecklesiastikminister).

Under 1970-talet kom skolk, skadegörelse och mobbning att bli mer framträdande problem i den svenska skolan. Även en uttalad fientlighet mot elever från andra kulturer kunde skönjas. Antalet elever som berördes ökade också oroväckande fort. Dåvarande skolminister Britt Mogård (1999) menar att skolan på 1970-talet inriktade sig för mycket på kunskapsförmedlande och försummade den fostrande rollen. Hon tycker sig se att samma problem återfinns på 1990-talet och att begreppet värdegrund därför har uppkommit som en central del av skolans uppdrag (Tham 1999, s. 32). När den nationalistiska tanken om fosterlandet hade föråldrats och en tidigare stark kyrka hade försvagats behövde skolan en ny sorts grundideologi att basera sin fostran på vilket, i teorin, värdegrundsbegreppet fungerar som.

Det är, med anledning av föregående stycke, ingen överraskning att 1994 års läroplan därför hade omarbetats grundligt när det kom att handla om respekt gentemot varandra och en trygg lärandemiljö.

1999 togs, med skolminister Ingegerd Wärnersson i spetsen, beslut om att intensifiera arbetet med skolans värdegrund. Det gavs ut förklarande litteratur samt inrättades centrum för kompetensutveckling i bland annat Umeå, Stockholm och Göteborg (www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=101&bet=2000/01:15). Arbetet med skolans värdegrund har fortskridit trots maktskifte i regeringen och föreliggande finnes utredning om hur Statens skolverk, skall ”… genomföra insatser som främjar, stärker och sprider kunskap om skolans värdegrund, såsom den beskrivs i läroplanerna” (www.regeringen.se/content/1/c6/12/63/93/b5fb7bc3.pdf). Resultatet av denna utredning ska vara Utbildningsdepartementet tillhanda senast 31 mars 2011.

I mångt och mycket spelar det kanske inte så stor roll hur olika värderingar är uttryckta i de olika dokument som ska agera som vägledning för lärare och elever. Det är heller inte så att det saknas medel eller motivation att påvisa de etiska grundvalar som samhället bygger på. Det som saknas är att på ett konkret och övertygande sätt överföra teori till praktik (Franke 1999, s. 25). KG Hammar, ärkebiskop i Sverige 1997-2006, har i samband med debatten kring skolans värdegrund kommenterat begreppet enligt nedan. Det skulle kunna tolkas som att värdegrunden i sin helhet uttrycker en social konformitet som inte är bunden kring ord utan inställning.

”Värdegrunden i ett samhälle måste betraktas som ett slags gemensam överenskommelse.” (Hammar 1999, s. 39)

Det kan tyckas att tanken om en gemensam värdegrund är en produkt av samhällskritisktänkande, ett mål för att samla den Svenska skolans medlemmar under gemensam flagg. Precis som kyrkan, fosterlandet och den då rådande nationalismen samlade sina medlemmar för hundrafemtio år sedan.

I det krigshärjade Afghanistan finns i skrivande stund cirka 500 svenska soldater på plats som en del av den av NATO ledda ISAF-styrkan (International Security Alliance Force). ISAF får skarp kritik av olika anledningar, bland annat det höga antalet civila krigsoffer som ISAF orsakar. Försvarsminister Sten Tolgfors väljer att hålla de svenska soldaterna bakom ryggen genom att påstå att det enbart är andra delar än svenska av ISAF som ska stå till svars för dessa handlingar, trots att Sverige står som solidarisk medlem av ISAF.

”Vad är det Sverige är bra på i internationella insatser, jag skulle nästan vilja säga bäst på? Och det är just att ha en solid värdegrund!” (Tolgfors 2009)

Sten Tolgfors menar att begreppet värdegrund icke är att förakta då det ibland skrattas bort i svensk debatt. En god värdegrund gör att svenska soldater visar civilbefolkningen respekt och det är något en svensk soldat bär med sig även i utsatta situationer. Sten Tolgfors tycker att detta är något vi som svenskar ska vara stolta över då vi på ett bra sätt kan bedöma vad som är rätt och fel – till exempel att inte ta kål på civilbefolkningen i ett krigshärjat land.

Johan Henriksson & Per-Olov Jönsson


Referenslitteratur:

Ecklesiastikminister. (2009). Tillgänglig: http://sv.wikipedia.org/wiki/Ecklesiastikminister [200909/17]

Läroplan för de frivilliga skolformerna Lpf 94 : gymnasieskolan, gymnasiesärskolan, den kommunala vuxenutbildningen, statens skolor för vuxna och vuxenutbildningen för utvecklingsstörda (2006). . Stockholm: Skolverket : Fritze distributör. Tillgänglig: http://www.skolverket.se/publikationer?id=1071

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 2000/01:15 Torsdagen 19 oktober (2000). . www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=101&bet=2000/01:15: Sveriges Riksdag.

Hörnqvist, Berit & Lundgren, Ulf P (1999). Värdegrunden – de oförytterliga värdena. Ständigt. Alltid! (s. 7-14) : [skolans värdegrund] : [kommentar till läroplanen] (1999). . Stockholm: Statens skolverk : Liber distribution. Tillgänglig: http://www.skolverket.se/publikationer?id=521

Franke, Sigbritt (1999). Vår värderingsbas – i retorik och i praktik. Ständigt. Alltid! (s. 24-30) : [skolans värdegrund] : [kommentar till läroplanen] (1999). . Stockholm: Statens skolverk : Liber distribution. Tillgänglig: http://www.skolverket.se/publikationer?id=521

Tham, Amelie (1999). ”Kortsiktigheten i alla perspektiv är förödande”. Ständigt. Alltid! (s. 31-38) : [skolans värdegrund] : [kommentar till läroplanen] (1999). . Stockholm: Statens skolverk : Liber distribution. Tillgänglig: http://www.skolverket.se/publikationer?id=521

Hammar, K G (1999). ”Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker”. Ständigt. Alltid! (s. 39-45) : [skolans värdegrund] : [kommentar till läroplanen] (1999). . Stockholm: Statens skolverk : Liber distribution. Tillgänglig: http://www.skolverket.se/publikationer?id=521

Björklund, Jan & Gumpert, Leo (2009). Uppdrag om skolans värdegrund: Regeringsbeslut I:7 U2009/2848/S. Tillgänglig: www.regeringen.se/content/1/c6/12/63/93/b5fb7bc3.pdf [200909/17]

Gustafsson, Lars H., Hettne, Björn, Jönsson, Bodil, Westerberg, Boel & Lundgren, Ulf P. (1995). Långt borta : och nära : läroplanerna och internationaliseringsbegreppet. Stockholm: Skolverket.

Sigurdson, Ola (2002). Den goda skolan : om etik, läroplaner och skolans värdegrund. Lund: Studentlitteratur.

Zackari, Gunilla (2000). Värdegrundsboken : om samtal för demokrati i skolan. Stockholm: Värdegrundsprojektet, Utbildningsdep., Regeringskansliet. Tillgänglig: http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/22393

Tolgfors, Sten (2009). Ekots lördagsintrevju med Sten Tolgfors, Sveriges Radio P1 12.55-13.30 Tillgänglig: http://www.sr.se/sida/default.aspx?programid=3071 [200909/19]

Med demokrati som uppdrag – på vilket sätt?

I portalparagrafen till nu gällande läroplaner, Lpo94 och Lpf94 fastställs de grundläggande värden som skolans verksamhet ska vila på. Denna sammanfattning av den sk värdegrunden är knuten till skollagen och på så sätt tvingande (SFS, 1985: 1100; Nykänen, 2008, s. 25).

Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund./../ Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla./../ Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram (Utbildningsdepartementet, 1994, kap 1).

Tidigt i Värdegrundsboken nämns att skolan inte enbart har ett uppdrag att förmedla kunskap, utan också har ett demokratiskt uppdrag. I Värdegrundsboken konstateras vidare att skolan inte lyckats förena kunskapsförmedling med sitt demokratiska uppdrag (Zackari & Modigh, 2000, s.7, 50). Detta uppdrag beskriver Skolverket med att skolor och förskolor har ett ansvar att utveckla demokratisk kompetens hos barn och unga, verka i demokratiska former, utveckla demokratiska samhällsmedborgare, och ge barn och unga kunskap om demokratins innehåll och form (2000, s.7). Detta uppdrag är svårt att överskåda och en stor utmaning för pedagoger.

Skolverket problematiserar i sin bok Med demokrati som uppdrag (2000) skolornas arbete med värdegrunden. Syftet med boken är att den ska fungera som ett stöd för vidare diskussioner om de möjligheter, problem och förutsättningar som finns i arbetet med de demokratiska värdena. Skolverket sätter likhetstecken mellan värdegrundsfrågorna och de demokratiska värdena (2000, s.1 ). Det är därför omöjligt att diskutera skolans värdegrund utan att ta avstamp i en demokratidiskussion.

I litteraturen såsom i läroplanerna tenderar begreppet demokrati att innefatta en stor bredd av diskussioner. Genom en historisk begreppstänjning av ursprungsbetydelsen ”folkstyre” kom begreppet demokrati ges en betydligt mer omfattande innebörd. Detta är en sak. En annan är att i litteraturen såsom i Värdegrundsboken och läroplanerna får de demokratiska värdena vara ett stort paraply som inbegriper allt som berör demokrati i en skolkontext. Detta innebär ett problem, då tydlighet bland demokratiaspekterna är avgörande i arbetet med värdegrunden i skolvärlden.

Mitt syfte med denna artikel är att kritiskt läsa och särskilja olika nivåer och förhållningssätt av och till demokrati som har med skolans värdegrund att göra.
På vilka sätt används demokratibegreppet i en skolkontext? Hur kan begreppsdefinitionen tydliggöras? Avgränsningar kommer att göras i denna artikel då den inte får bli för omfattande. Dock kommer den att vara påbyggbar eller kompletterande av kommande artiklar inom kursen.
En bra utgångspunkt kan vara att se till Med demokrati som uppdrag, där man skiljer på demokratins innehåll och form. Det är således skillnad att vara demokratisk och arbeta demokratiskt (Skolverket, 2000, s. 24f). Värdegrundsboken gör också en distinktion mellan demokratiska värden i teori och praktik. Form är även här sätt att fatta beslut och innehåll står för demokratins substans. En annan form av demokrati som nämns i Värdegrundsboken är de övergripande kännetecken en ”stat” (eller skola) kan ha på ett rättsligt och formellt plan (Zackari & Modigh, 2000, s. 39f). Dessa klassificeringar om demokratins form och innehåll kan tydliggöra de exempel jag lägger fram nedan.

I denna artikel vill jag gå längre och kalla de olika demokratiska uttrycken för
1) demokrati och skolan, 2) demokrati genom skolan, 3) demokrati i skolan. Dessa nivåer av demokrati omnämns indirekt i läroplanerna och kan knytas till samtalet kring värdegrund. Inget av de tre uttrycken kan stå på egna ben utan är sammanlänkade. Gränserna är inte knivskapa. Samtliga bör vara inkluderade i det demokratiska uppdraget. Vad som skiljer dessa nivåer i skolpraktiken är bland annat att de metodmässiga utmaningarna för en pedagog ökar. Demokrati genom skolan (2) måste vila på demokrati och skolan (1). Demokrati i skolan (3) bygger på att steg 1 och 2 är förankrade. Modellen är en idealtyp.

1). Demokrati och skolan. Den förstnämna klassificeringen kan knytas till en övergripande värdegrundsdiskussion, där mänskliga fri och rättigheter existerar såsom i läroplanens portalparagraf (se ovan) och som på så sätt ska råda i skolan. Normen demokrati är en slags överideologi (Zackari & Modigh, 2000, s.39). Denna norm är inte ifrågasatt i stort, trots att antidemokratiska krafter utgör ett visst hot demokratin som form. I skolans värld lär sig eleverna om demokrati, t.ex. hur civila och politiska rättigheter är formulerade. Detta blir en abstrakt form av de demokratiska värdena, trots att de är stommen i vårt demokratiska system, på statlig nivå och på skolnivå.

Jan Thavenius (2007) pekar på att demokratiuppdraget lever skilt från kunskapsuppdraget. Han riktar kritik mot inställningen att det förstnämnda uppdraget anses vara uppfyllt genom att skolorna förmedlat kunskap om demokrati och fasta demokratiska värden. Demokratin uppfattas här främst som ett styrelseskick. Värdegrunden ses som någonting redan etablerat och som ska förankras hos eleverna. Demokratin ses inte som en ständigt pågående utvecklingsprocess som rör all verksamhet (s.78f). Detta Thavenius beskriver är ett praktiskt problem, om demokrati endast förmedlas som en form utan praktisk tillämpning. Ett exempel kan vara att det informeras om vad yttrandefrihet är utan att alla i klassrummet får komma till tals.

I Lp094 står det:
Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen skall bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt deltaga i samhällslivet (Utbildningsdepartementet, 1994, kap. 1 ).

Vi kan se att Läroplanen påvisar arbetsformer där demokrati skulle kunna utvecklas. Demokrati på ett teoretiskt plan är alltså inte tillräckligt enligt styrdokumenten.

2). Demokrati genom skolan. I både Lpo94 och Lpf94 finns ett avsnitt om elevernas ansvar och inflytande. Dessa demokratiaspekter kan vara en form av demokratiskt arbete, men inte utan innehåll eller substans om det ska vara reell demokrati.

De demokratiska principerna att kunna påverka, ta ansvar, och vara delaktig ska omfatta alla elever./../ Enligt skollagen åligger det i alla som arbetar i skolan att verka för demokratiska arbetsformer (Utbildningsdepartementet, 1994, kap 1).

Demokrati genom skolan kan innebära att undervisningen inte bara förmedlar grundläggande demokratiska värderingar, utan att demokrati ”görs” till en praktisk verklighet. Elevinflytande är ett bra exempel på demokratiska arbetsformer. Inte sällan sätts likhetstecken mellan demokrati och elevinflytande. Har elevinflytandet substans är mycket vunnet. Då kan vi tala om skolans interndemokrati, men det är ändå inte tillräckligt för att hela demokratiuppdraget ska vara uppfyllt.

Elevråd eller andra forum för elevinflytande riskerar att bli ett alibi för elevinflytande. Frågan om elevinflytande är väldigt aktuell. I Sydsvenska Dagbladet publicerades nyligen en artikel kallad Skolan praktiserar låtsasdemokrati. Här efterfrågas elevdemokrati som är värt namnet. Demokrati anser eleverna att de inte får praktisera. Yttrandefrihet finns dessutom bara som princip. I skolan som diskuteras finns inte utrymme för kritik eller tvivel anser skribenterna ( 090917).

Carl- Magnus Höglund (2008) lyfter fram resultatet av en rapport från Skolverket som skrivits angående elevinflytande. Här visade det sig att det var problematiskt att implementera styrdokumentens intentioner om elevinflytande och fostran till demokratiska samhällsmedborgare. Eleverna måste uppleva demokrati i skolan om de ska fostras in i demokratiskt tänkande (s. 5ff).

3). Demokrati i skolan. Att vara demokratisk i en skola är en bred definition med sammansatt innehåll. Demokrati i skolan är inte bara ett mål utan också en väg. Vi ser till skolan som helhet och demokratiuppdragets mål att utveckla demokratiska samhällsmedborgare. Detta är inte ett mål att nå en gång för alla, utan ett processorienterat perspektiv där demokratin måste uppfinnas om och om igen, eftersom skolvärlden och omvärlden är föränderlig.

Det är på denna nivå det demokratiska uppdraget kan förverkligas fullt ut, med stöd av demokratiska normer i teori och praktik såsom demokratiska arbetsformer med substans. Så högt måste kraven ställas för att skolan ska kunna ge eleverna demokratisk kompetens. Hur skulle eleverna kunna fostras till demokratiska samhällsmedborgare om de aldrig fått demokratins grundläggande karaktäristika tillgodosedda såsom yttrandefrihet? Om de aldrig har haft erfarenhet av att arbeta demokratiskt? Om de inte har kunskap om hur demokratins innebörd?

I beskrivningen vad demokratisk kompetens är, ställer Skolverket upp tre krav som kan länkas till ovanstående resonemang;
-att ge barn och unga kunskap om demokratins form och innehåll (1)
-att verka i demokratiska former (2)
-att utveckla demokratiska samhällsmedborgare (3) (2000, s. 13). Samtliga behövs för att demokratiuppdraget ska uppfyllas i skolan.

Ett förslag på hur eleverna ska kunna lära sig demokrati samtidigt som demokratiuppdraget integreras med kunskapsuppdraget eller tvärt om problematiseras i artikeln Verkligt inflytande gäller även läroprocessen (Reuterstrand, 2008). Författaren pekar på att det både handlar om vad man ska lära sig, hur och varför (Reuterstrand, 2008, s.28).

Debatten om skolan har under senare tid allt mer handlat om skolans möjligheter och svårigheter att förmedla, förankra och gestalta grundläggande demokratiska värden. Detta är ett komplext problem och ett komplicerat arbete. En utgångspunkt är att försöka arbeta med värdegrunden som en ständig process i alla sammanhang under hela skoltiden i formella som informella miljöer.

Sara Mattisson


Referenser

Höglund, Carl-Magnus (2008). Demokrati är inget man kan läsa sig till, det måste upplevas. KRUT, Nr 2, s. 9-14.

Nykänen, Pia (2008). Värdegrund, demokrati och tolerans: om skolans fostran i ett mångkulturellt samhälle. Skolvärlden, Nr 19, sida 25.

Reuterstrand, Siri (2008). Verkligt inflytande gäller även läroprocessen. KRUT, Nr 2, sida 28-32.

SFS (1985: 1100) . Skollag. Stockholm: Riksdagen.

Sydsvenska Dagbladet (2009). Skolan praktiserar låtsasdemokrati. 17/9, A3.

Skolverket (2000). Med demokrati som uppdrag. Stockholm: Liber.

Thavenius, Jan (2007). Demokrati och kunskap är två sidor av samma sak. Pedagogiska magasinet, Nr 4, s. 76-79.

Utbildningsdepartementet (1994). Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, Lpo94. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Utbildningsdepartementet (1994). Läroplan för det frivilliga skolväsendet, Lpf94. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Zackari, Gunilla & Modigh, Fredrik (2000). Värdegrundsboken. Stockholm: Regeringskansliet.

Röster om skolans värdegrund

Det är intressant att läsa om värdegrunden i skolan för en lärarstudent, då värdegrunden ska genomsyra skolans verksamhet och undervisning. Tankar om hur undervisningen ska ske med detta som grund är en spännande utmaning. Samtidigt är det intressant att läsa kritiska röster som har höjts mot skolans värdegrund, och att fundera kring detta innan den första lärarpraktiken genomförs.

Kring diskussioner och tankar om värdegrunden är det av intresse för mig som lärarstuderande att även ta del av kritik som finns mot värdegrunden i skolan. Eftersom jag inom kort ska göra mina första veckor av verksamhetsförlagd undervisning (VFU) vill jag ha kunskap om detta ämne från olika perspektiv.

Värdegrunden i skolan – en utopi utanför läroplanerna?
Skolans värdegrund måste för att fungera samlas under ett enhetligt praktiserande av lärare och andra vuxna på skolan, föräldrar och elever (Lpo 94; Zackari & Modigh 2000). Enligt läroplanerna för förskolan (Lpfö 98), det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94) och de frivilliga skolformerna (Lpf 94) vilar skolans verksamhet på demokratins grund. Verksamheten ska utformas i överensstämmelse med demokratiska värderingar, och alla som arbetar inom skolan ska arbeta för att främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för den gemensamma miljön (Lpfö 98; Lpo 94; Lpf 94). Vidare beskrivs skolans uppdrag att den på följande sätt ska ”överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället” (Lpo 94). (Samma uppdrag sägs i Lpf 94 fast i annorlunda formulering). Lärarens uppgift är att klargöra vad det svenska samhällets värdegrund är, diskutera detta med eleverna, samt ta upp vilka konsekvenser det kan få för det personliga handlandet. Elevens ansvar är således att ta till sig de demokratiska principerna ”att kunna påverka, ta ansvar och vara delaktig” (Lpo 94, Lpf 94).
Även om jag är positiv inför tanken att skolan ska ha en plattform av grundläggande värden att arbeta efter, är jag inte utan undran över om det kan vara så att det är en utopi. Det låter så bra när jag läser i läroplanerna om hur detta ska genomföras, men hur fungerar det i praktiken? En av anledningarna till min fundering är att skolan är en stor arbetsplats och jag tror att det är svårt att nå alla för ett gemensamt arbete kring skolans värdegrund.
Jag tror nämligen att det alltid kommer att finnas:
- skolor som inte har resurser, antingen ekonomiska eller praktiska, att utföra värdegrundsarbete,
- lärare som inte till fullo stämmer överens med de grundläggande värden skolans verksamhet ska vila på,
- lärare som inte har tillräckliga kunskaper om vad värdegrunden är eller hur de ska förmedla den,
- elever som inte kan eller vill respektera de grundläggande värdena.

Kritik mot skolans värdegrund
Det har uttryckts kritik mot skolans värdegrund från olika håll. Artikeln ”Skolans grumliga värdegrund” (2004) handlar om att värdegrunden i skolan ska efterföljas av eleverna, men att den inte efterföljs av lärarna . I artikeln lyfts ett exempel fram om ingenjörer med utländskt ursprung som omskolades till lärare i teknik och matematik, då brist på lärare i dessa ämnen var stort. Flera av de nyexaminerade lärarna fick inte arbete. En rektor som medverkade i artikeln hade två förklaringar till detta: för det första att många utländska lärare inte undervisar demokratiskt då de kommer från auktoritärt styrda kulturer, för det andra att de inte kan språket tillräckligt bra för att undervisa i en svensk skola. Artikelförfattaren anser att det är ett ohållbart resonemang av rektorn, då eleverna i den åldern (högstadiet och gymnasiet) nog kan hantera någon som ”pekar med hela handen”, samt att om en lärare har fått en lärarexamen borde språket vara tillräckligt bra för att kunna genomföra undervisning i sitt ämne. Artikelförfattaren menar att det blir en odemokratisk undervisning om lärarna ska tycka lika och göra lika, och att det då blir svårt för eleverna att respekterar olikheter och att inta ett demokratiskt förhållningssätt (”Skolans grumliga värdegrund” (2004-07-28), Dagens Nyheter).

Torbjörn Tännsjö uttrycker kritik mot skolans värdegrund i artikeln ”Avskaffa skolans värdegrund” (2006) från ett annat håll. Tännsjö menar att huvudidén om en gemensam värdegrund är fel sätt för Sverige att förmedla kunskap och att fostra eleverna. Det Tännsjö är mest kritisk mot är att det finns en gemensam värdegrund för skolan istället för flera olika grundläggande värderingar. För honom är det enda rimliga att ha ”ett förutsättningslöst förhållningssätt, som möjliggör ett kritiskt tänkande kring grundläggande värdefrågor” (Tännsjö, 2006). Tännsjö menar att ett ”överlappande” samförstånd mellan olika värderingar bör vara ett sätt nå detta förhållnignssätt. På det viset kan skolan organiseras för umgänge utan våld, oavsett filosofisk grundsyn (Tännsjö, 2006).
Tännsjö får kritik av statsvetaren Stefan Swärd i artikeln ”Samhället sårbart utan etisk kompass” (2006). Swärd replikerar Tännsjös kritik mot den gemensamma värdegrunden med att Sverige redan har ett överlappande samförstånd genom FN-deklarationen för mänskliga fri- och rättigheter, och att skolans värdegrund präglas av denna. Swärd menar att Tännsjös värdegrund om ett förutsättningslöst förhållningssätt inte är en ”tydlig vägledning för vad som är de goda idealen” (Swärd, 2006). Utan en etisk kompass som visar eleverna och skolans verksamhet vart den är på väg blir samhället sårbart (Swärd, 2006).

Många bäckar små
Det finns alltså en hel del kritik mot skolans värdegrund. Dock anser jag att just ovanstående artiklars exempel som ligger till grund för deras kritik är för vaga för att kritisera skolan på ett nationellt plan. En situation på en skola som strider mot värdegrunden innebär inte att det är representativt för samtliga skolor i Sverige. Jag är benägen att hålla med om att det är tråkigt att det på somliga skolor utspelar sig olika ”brott” mot värdegrunden. Men det är väl just därför det behövs en värdegrund, för att ha ett mål att sträva mot, för att höja oss över diskriminering, trakasserier och oförmåga att respektera andra individer?
Sammanfattningsvis tror jag att det är svårt att nå ett arbete i skolans verksamhet som till fullo lever upp till skolans värdegrund. Men om nio av tio elever och lärare respekterar andra människors olikheter har skolan nått längre i värdegrundsarbetet, än om fem av tio elever och lärare gör det. Ju fler elever och lärare som arbetar mot värdegrunden i skolan, desto mer demokratisk blir skolans verksamhet. Många bäckar små…

Marie Larneby

Referenser
Lpf 94, Skolverkets publikationer, Tillgänglig 2009-09-15.
Lpfö 98, Skolverkets pulikationer, Tillgänglig 2009-09-15.
Lpo 94, Skolverkets pulikationer, Tillgänglig 2009-09-15.
http://www.skolverket.se/sb/d/193/url/

”Skolans grumliga värdegrund” (2004-07-28), Dagens Nyheter. Tillgänglig 2009-09-15,
http://www.dn.se/opinion/huvudledare/skolans-grumliga-vardegrund-1.292463

Swärd, Stefan (2006-05-12), ”Samhället sårbart utan etisk kompass”, Svenska Dagbladet. Tillgänglig 2009-09-15,
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_318060.svd

Tännsjö, Torbjörn (2006-05-12), ”Avskaffa skolans värdegrund”, Svenska Dagbladet. Tillgänglig 2009-09-15,
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_318102.svd

Zackari, Gunilla (2000) Värdegrundsboken: Om samtal för demokrati i skolan. Stockholm: Värdegrundsprojektet, Utbildningsdepartementet: Regeringskansliet.

Kristen etik i skolans värdegrund

Läroplanen Lpo 94, som gäller nu, inleds med en beskrivning av den värdegrund som skolan ska sträva efter. Ett stycke som har lett till mycket debatt sedan läroplanen infördes är följande.
”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.” (Lpo 94)

Vad betyder detta att individens fostran ska ske enligt kristen tradition? Enligt Anders Jeffner som skriver för nationalencyklopedin så kan den kristna etiken sammanfattas i en fras ur bibeln.
” Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd... Du skall älska din nästa som dig själv” (Matt. 22:37–40).

Om detta är den stommen i den kristna etiken så kan det tyckas att det går stick i stäv med andra stycken i värdegrunden, till exempel redan den följande meningen att skolan ska vara icke-konfessionell. Vidare står att ingen ska diskrimineras på grund av sin religiösa tro och att främlingsfientlighet och intolerans ska motverkas.

Det var i en motion från kristdemokraterna 1992/93, då utformningen av den nya läroplanen diskuterades, som begreppet etik enligt kristen tradition kom på tapeten. I deras motion (Motion 1992/93:Ub525.) menar de att begreppen frihet, rättvisa, solidaritet, respekt och demokrati måste preciseras och detta kan göras genom en förankring till kristen etik och västerländsk humanism.

Genom historien har kristendomen spelat en mycket stor roll för skolan. Redan Martin Luther påpekade vikten av att kunna läsa bibeln för att kunna nå frälsning och genom husförhör kontrollerades människornas kunskap om innehållet i katekesen. 1842 fick Sverige en folkskolestadga och ända till 1962 spelade just kristendomen en stor roll i undervisningen. (Svalin, K, 2002)

Med Lpo 62 skulle skolan vara icke-konfessionell och då Lpo 69 kom så skulle skolan bedriva religionsundervisning istället för kristendomsundervisning. (Svalin, K, 2002)
I och med Lpo 94 så återinfördes den kristna traditionen i skolan och uttrycket ”etik som förvaltats av kristen tradition” har väckt många reaktioner men det är svårt att hitta några positiva. Camilla Grepe skriver i en debattartikel 2009-05-11 i Västerbottens-Kuriren att formuleringen är föråldrad i en tid då vi inte längre har någon statskyrka. Hon hävdar att kristna samfunds aktiviteter har ökat i skolan på grund av formuleringen och att det inte passar in i det sekulära samhälle som vi lever i.

Även Ulrika Naezer poängterar i Svenska Dagbladet 2003-01-07 att många av de invändningar som kommit angående formuleringen beror på att läroplanen klart och tydligt markerar att undervisningen ska vara icke-konfessionell. Många uppfattar det som en motsägelse att skolan ska vara icke-konfessionell och samtidigt bygga på kristen tradition.

Daniel Kallos, professor emeritus i pedagogik och ordförande för Nationellt Centrum Värdegrund-Livskunskap i Umeå, intervjuas i artikeln av Ulrika Naezer och även han tycker att begreppen kristen etik och västerländsk humanism är föråldrade. Han skulle föredra att etiken har en mer allmän och humanistisk karaktär som inte är kopplad till religion.
En annan och lite mer försvarande syn på problemet ger Björn Skogar, 1999, där han hävdar att debatten kring de kristna traditionerna utgår för mycket ifrån ideologiska perspektiv. Han menar att det är smalspårigt och historielöst att bortse från vårt kristna kulturarv och att det inte bör ignoreras.

Detta framgår också ur värdegrunden med motiveringen att eleverna ska ha en medvetenhet om både det egna och det gemensamma kulturarvet. I Sverige kretsar kulturarvet mycket kring den kristna kyrkan eftersom vi har haft en statskyrka så länge som till år 2000 och som nämndes tidigare har kyrkan haft en stor roll i utvecklingen av den svenska skolan.
Frågan kvarstår dock, är skolan icke-konfessionell när den ska arbeta efter kristna traditioner eller tar den tillvara vårt svenska kulturarv?

Klara Ölmedal

Referenser

Åke Carnerö m.fl.(kds), Motion 1992/93:Ub525 Morgondagens skola. [Digital version].
Grepe, Camilla (2009-05-11), En läroplan i kristenhetens tjänst. [Electronic version]. Västerbottens-Kuriren,
Naezer, Ulrika (2003-01-07), Värderingar varar inte för evigt. [Electronic version]. Svenska Dagbladet,
Per Beskow, Anders J. (2009). Kristendom, Nationalencyklopedin. Tillgänglig: http://www.ne.se.support.mah.se/lang/kristendom [200909/16]
SKOGAR, B. I 1900-talets svenska skola. [Digital version].
Svalin, K. (2002). Värdegrunden i skolans vardag. Etiken i kristen tradition och västerländsk humanism. [Digital version].

Kristen etik i skolans värdegrund - Ett internationellt perspektiv

För att gå vidare med frågan om religionens roll i våra skolor, skulle vi kunna ta hjälp av ett internationellt perspektiv. Religionens – eller kristendomens – betydelse för den värdegrund skolan står på har genom det europeiska samarbetet rört sig i riktning mot att bli en internationell fråga. Samtidigt skiljer sig både praktik och debatt åt mellan olika länder i Europa – ett huvudsakligen sekulariserat Europa där en allt större andel av skolornas elever kommer från en annan religiös bakgrund än den kristna.

Jag ska här redogöra för några av de skillnader och likheter beträffande religionens roll i skolan som jag kunnat identifiera genom samtal med Marco och Sylvain – lärare i Frankrike respektive Italien, två länder som jag själv varit bosatt i.

I Frankrike har man valt en linje som bygger på principen om radikal åtskillnad mellan religion å enda sidan, stat och skola å den andra. Det har inte minst manifesterat sig i den uppmärksammade debatten om slöjförbud, vars argument var att minska religiösa spänningar i skolan och främja jämlikheten mellan olika kulturer såväl som mellan könen.

Huruvida detta har lyckats är tveksamt. Har man genom att förbjuda en viss religiöst betingad klädsel skapat en skillnad mellan elever som får uttrycka sin kulturella tillhörighet och de som inte får det? Något förbud mot kristna symboler har inte genomdrivits i den franska skolan.

I Frankrike gick stat och kyrka formellt skilda vägar redan 1905. Kyrkan skulle därmed inte styra den offentliga politiken, men det hindrar naturligtvis inte det franska samhället från att vila på en kristen katolsk grund, vilket i sin tur påverkar de normer som formar skolan.

Situationen i Italien är en annan. Här skildes visserligen kyrkan från statsmakten 1984 – femton år tidigare än i Sverige – men i statskyrkans ställe består kyrkostaten i Vatikanen, som utövar både kulturell och politisk makt inom det italienska skolsystemet.

Katolicismen som värdegrund tycks betydligt mindre ifrågasatt i den italienska skolan i förhållande till den franska. Kristna värden och traditioner är givna inslag i den italienska vardagen och att de skulle dämpas eller avskaffas är en hållning som i stort sett endast förordas av den mer extrema vänstern.

Det italienska skolväsendet har flera alternativ för den som önskar en mer avgjort kristen skolgång. Det är inte ovanligt att man går i klosterskola som yngre för att sedan fortsätta till det allmännas gymnasium och högskola. I och med att den valmöjligheten finns skulle man kunna tro att den allmänna skolan kunde hålla en sekulariserad linje, men så är inte riktigt fallet. En anledning kan vara att religionen och vardagskulturen är så nära sammanbundna i det italienska samhället.

Kulturell praxis spelar ofrånkomligen en stor roll för vilka normer som råder och lärs ut i skolan, men den principiellt viktiga frågan är varför vi – i Sverige så väl som i Frankrike och Italien – valt att skilja kyrkan från statsmakten. Den allmänna skolan är en del av statens maktutövande och i ett land med en statskyrka är det inte svårt att motivera att den statliga skolan har en specifik religiös inriktning. När den kristna kyrkan skiljs från staten är det inte längre lika självklart. Samtidigt kan man säga att vårt samhälle vilar på en kulturellt kristen grund och att skolan också bör anamma kristna värden.

Vi kan också fråga oss vilka incitamenten egentligen är för att motverka de religiösa tendenserna i skolan. Behållningen av att förbjuda ett klädesplagg kan möjligen diskuteras, liksom tvånget att fira helgon som Lucia och Claus. Men om vi skalar av religionernas yttre rekvisita av högtider och sakrament, kommer kanske likheterna mellan de stora världsreligionerna fram. Våra religioner grundar sig oftast i en generell idé om människors harmoniska samverkan, acceptans och respekt för den nästa osv. . Oavsett vad vi väljer att kalla våra gudar, kanske det är en värdegrund vi kan leva med?

Gustav Enquist

Skillnader och likheter mellan de politiska blocken i värdegrundsfrågan

Att de två stora politiska blocken inom svensk politik har en stundtals radikalt skild uppfattning i skolpolitiska frågor bör det råda få tvivel om. När värdegrunden för ett antal år sedan letade sig in i läroplanen stod emellertid samtliga riksdagspartier bakom formuleringen och föreföll således vara eniga i detta nyckelstyrmedel inom svensk skolverksamhet. Trots många gemensamma nämnare är det dock uppenbart att de politiska partierna använder olika hermeneutiska glasögon när de begrundar värdegrunden. Nedan redogör vi för några av de likheter och skillnader som finns i riksdagspartiernas skolpolitiska inställning i förhållande till värdegrunden.

Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är i stort överens vad gäller de övergripande skolpolitiska frågorna och deras förhållande till värdegrunden. Samtliga partier ser, i linje med värdegrunden, skolan som ett rum där kreativitet skall stimuleras, där självständiga och kritiskt tänkande individer utvecklas och tolerans främjas. De delar också utgångspunkten att elever har olika behov och förutsättningar varför skolan måste anpassa undervisningen för att möta dessa. Alla har rätt till tillräckligt stöd. Allt i enlighet med värdegrunden.

Även de borgerliga partierna skriver under på dessa grundläggande värdegrundsattribut och termen ”individanpassad skola” är återkommande. Med detta menas, i samma anda som de rödgröna tankar redogjorda för ovan, att skolan skall tillgodose de olika behov varje enskild individ kan tänkas ha. Trots att de båda blocken står relativt eniga vad gäller den grundläggande ansatsen till värdegrunden går det att se skillnader. De rödgröna lägger stor tyngd vid rätten till stöd för de som halkat efter, medan allianspartierna är noga med att påpeka att man bör satsa lika hårt på att stimulera de som ligger före.

Demokrati i fokus
Lämnar man blocktänket och koncentrerar sig på de enskilda partierna ser man hur dessa väljer att lyfta fram olika metoder och mål för att uppnå den optimala skolan. Vänsterpartiet lägger exempelvis tyngdpunkten på de demokratiska inslagen i skolans värld och vill förbättra skolan genom att decentralisera makten över ekonomi och undervisning ytterligare. De tänker sig små enheter där lärare och elever tillsammans beslutar om ekonomi och pedagogik mm (Vansterpartiet.se, 2009). Miljöpartiet är inne på samma linje i sitt förslag att ”varje grundskola ska styras demokratiskt av dem som berörs av skolans angelägenheter” genom en styrelse som består av skolpersonal, elever och föräldrar. Än mer genomgripande förefaller deras förslag för gymnasieskolan vara, där man tänker sig att skolorna ska ha styrelser med elevmajoritet (Miljöpartiet, 2009: 14-15). Detta innebär en radikal form av demokratisering och decentralisering och att eleverna får reellt inflytande över skolan. Detta är att ta skollagen och värdegrundens formuleringar om verksamheten och dess överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och utvecklandet av elevernas personliga ansvar ett steg längre (skollag 1§2; Lpo 94, s. 5.) I detta fall nöjer sig Vänsterpartiet med att konstatera att man att vill att elevernas inflytande över undervisning och skolmiljö skall öka allteftersom de blir äldre (Vansterpartiet.se, 2009).

Kristdemokraterna är det av de borgerliga partierna som tydligast poängterar att eleverna bör kunna påverka sin studiesituation och menar också att man bör verka för att föräldrarna skall bli involverade i sina barns skolgång. (Kristdemokraterna.se, 2009) Centerpartiet går steget längre gällande det sistnämnda och säger sig verka för ett ”starkt föräldrainflytande” och att såväl elevers som föräldrars behov bör tillgodoses. (Centerpartiet.se, 2009)

Moderaterna och Folkpartiet tar en lite annorlunda ansats gällande demokratidiskussionen och betonar båda föräldrarnas rätt att välja var de vill att sina barn skall gå i skolan. Moderaterna säger bland annat att ”En lösning passar inte alla familjer” (Moderaterna, 2009: 1) och Folkpartiet lyfter fram att mångfald innebär att elever får gå på en skola de tror på, samt att konkurrens mellan skolorna enkom höjer kvaliteten på utbildningen. (Folkpartiet.se, 2009)

Stöd och stimulans
När vi letade skillnader i de grundläggande tankarna kring värdegrunden blocken emellan var det egentligen bara en skillnad. De rödgröna tycktes lägga större vikt vid att utsatta elever borde få stöd, medan allianspartierna lyfte fram begåvade elevers rätt till stimulans.

I denna fråga anknyter Vänsterpartiet särskilt starkt till värdegrundens avsnitt ”En likvärdig utbildning” och partiet betonar alla barns rätt till en likvärdig utbildning. Något som de tycker står i vägen för denna är betyg och privata skolor, där särskilt deras motstånd mot betyg på alla nivåer i skolan är kompakt och har vållat debatt. Partiet vill ha en sammanhållen grundskola vilket innebär att eleverna inte väljer specialinriktning ”tidigt i livet”. Vänsterpartiet menar att dylika studieval får en begränsande effekt på möjligheterna till studier eller yrkesval längre fram i tiden (Vansterpartiet.se, 2009). Å andra sidan torde detta innebära en inskränkning i skolans uppdrag att främja elevernas lärande och utveckling och att stimulera varje elev att växa med sina uppgifter, vilket ju stipuleras i värdegrunden.

Vänsterpartiets skolpolitik är således i stor utsträckning är utformad efter värdegrundens passus om solidaritet med svaga och utsatta dvs. att man i högre grad satsar på att hjälpa upp de svaga snarare än att investera i de högpresterande eleverna. Man menar även att ”skolan ska stå under demokratisk samhällskontroll” (Vansterpartiet.se, 2009). En konsekvens av denna politik torde vara den negativa hållningen till fristående skolor och betyg.

Även socialdemokraterna understryker vikten av allas rätt till en likvärdig utbildning och man påpekar dessutom vikten av en sammanhållen skola. I detta avseende framhåller man att ”lika chanser kräver olika resurser” (Socialdemokraterna.se, 2009).

Moderaterna väljer att betrakta saken som att man bör sträva efter att se potentialen i alla elever och att detta skall hjälpa alla att växa, oavsett förutsättningar. Fokus läggs alltså inte bara på stöd till de som halkar efter, utan också på att stimulera de elever som ligger före. (Moderaterna, 2009: 1) Det senare är, likt nämnt ovan, något samtliga borgerliga partier skriver under på. Kristdemokraterna uttrycker det exempelvis som att undervisningen i skolan ”syfta[r] till att förverkliga varje enskild elevs fulla potential” (Kristdemokraterna.se, 2009).

De frågor där skillnaderna är som störst är dels privata skolor och dels betygen. Såväl Moderaterna och Folkpartiet är noga med att påpeka ett stöd till såväl privata skolor som ett nytt betygsystem. Centerpartiet å sin sida menar, i likhet med exempelvis Vänsterpartiet, att det är bäst om utbildningen sker i kommunal regi. (Centerpartiet.se, 2009)

Miljöfrågan
Om likvärdighet och jämlikhet är vänsterpartiets och socialdemokraternas högst skattade värden och om de borgerliga partierna verkar för stimulans åt alla elever är miljöpartiets, föga förvånande, det gröna, hållbara samhället. Detta är förvisso även något som nämns i värdegrunden men endast i kortare ordalag. Miljöpartiet inskärper med tydlighet att ”hela utbildningssystemet […] har en nyckelroll i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. För att kunna överleva som art på jorden måste människan utveckla en ekologisk förståelse och vördnad för naturen. Sådant bör löpa som en grön tråd genom alla ämnen.” (Miljöpartiet, 2009: 13-14).

Summan av kardemumman är alltså att det inte bara finns skillnader i tolkningen av värdegrunden blocken emellan, utan att det finns distinkta skillnader mellan partierna i prioriteringen av de saker begreppet innefattar. Klart är också att samtliga partier de facto står bakom, och verkar för att upprätthålla, värdegrunden men de förespråkar vilt skilda verktyg för uppdraget. Med andra ord kan ett parti som varken vill ha privata skolor eller betyg och ett som förespråkar fler privata skolor och betygsättning i tidigare ålder ta sin utgångspunkt i samma styrdokument – allt beror givetvis på hur man tolkar det skrivna ordet.

Jakob Järpvall & Niklas Olausson

Litteraturlista

Centerpartiet.se (2009) ”Grundskola” i http://www.centerpartiet.se/Var-politik/Politik-A-O/Skola-och-utbildning/Grundskola/. 2009-09-19. Stockholm: Centerpartiet

Folkpartiet.se (2009) ”Friskolor” i http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/QuickFacts.aspx?id=20483&pID=1333. 2009-09-19. Stockholm: Folkpartiet

Kristdemokraterna.se (2009) ”Människan – unik eller ett djur bland alla andra?” i http://www.kristdemokraterna.se/VarPolitik/Principprogram/Kapitel3.aspx#Skolautbildningochforskning. 2009-09-19. Stockholm: Kristdemokraterna

Miljöpartiet (2009) Partiprogram. Stockholm: Miljöpartiet.

Moderaterna (2009) Moderaterna om: Barn och utbildning. Stockholm: Moderaterna

Socialdemokraterna.se (2009) ”Utbildning” i http://www.socialdemokraterna.se/Varpolitik/Var-politik-A-till-O/Utbildning/. 2009-09-19. Stockholm: Socialdemokraterna

Vänsterpartiet.se (2009) ”Skolan” i http://www.vansterpartiet.se/index.php?option=com_content&view=article&id=207:skolan&catid=419:vanlig-fragar&Itemid=816. 2009-09-19. Stockholm: Vänsterpartiet

Sexuell värdegrund - Om sex och samlevnadsundervisning

”Det pratas mycket om sex i dessa tider. Om teknik. Om faror och lömska gropar man kan fall i om man inte ser upp. Det pratas mindre om kärlek. Om förtroende och ömhet. Om att det faktiskt finns goda krafter som inte skadar och förstör. Om kärlekens makt, styrka och förmåga att hela även den mest trasiga själ.” – ur Sexsvar av Katerina Janouch

Sex och samlevnad borde vara ett tacksamt ämne att lära ut. Alla är intresserade av det... eller i alla fall nyfikna. Lärarna kommer hur de än gör att underhålla sina elever. Folk vi pratar med om minnen från dessa lektioner minns dem ofta med mycket skratt. En generad lärare och kanske lika generade elever. Trots den glädje som undervisningen tycks alstra saknas en seriös ton i ämnet och mer fokus på det emotionella. ”Flertalet ungdomar i ungdomsrådet är missnöjda med sin sex- och samlevnadsundervisning. Enligt Skolverkets utbildningsinspektörer 1999 är undervisningen ofta traditionell, medicinsk och ger inte utrymme för diskussioner om relationer.” (Zackari, s. 64)
Ingert Ohbergs bok Samtala om samlevnad (1985) har många förslag på alternativa undervisningssätt inom sex och samlevnad. Bara titeln på boken antyder att den är passande som handledningsmaterial för lärare enligt den metodik som rekommenderas i Värdegrundsboken. ”Samtalet, dialogen, är själva kärnan i en demokratisk skola och en förutsättningför ett medvetet handlande.” (Zackari, s. 7)

”I skolan verkar man inte veta att sex är så mycket mer än just fysisk lust”
(anonym elev, Zackari, s. 64)
Eleven ovan önskar en mer emotionell aspekt i sexualundervisningen. Att integrera denna aspekt har både för och nackdelar, men gör i vilket fall som helst det hela mer komplext.
Att varje barn oavsett kulturell bakgrund ska lära sig fakta om sex och preventivmedel är en självklarhet. ”[...] romersk-katolska elever vilkas föräldrar helt förkastar preventivmedel. Dessa elever ska som alla andra lära sig fakta om preventivmedel, men de ska inte behöva höra läraren uttala sig nedsättande om deras föräldrars åsikt.” (Ohberg, s. 12).
Börjar man prata känslor uppstår en hel rad nya etiska frågor. Sexualitet något som inte bara är personligt utan också individuellt. En persons sanning kan alltså skilja sig drastiskt från en annans. Olika människors individuella känslor och erfarenheter kan omöjligen passa alla och absolut inte klassas som fakta. Ett annat problem är att lärare förväntas gå en balansgång mellan vad som bör läras ut, vad eleverna vill höra mer om och vad föräldrarna vill. Den allmänna inställningen ”hjärta över hjärna” eller ”allt är tillåtet i kärlek” värderar starka känslor över förnuft. Få moraliserar fysisk lust över förnuft men för man in känslor mellan två människor i ekvationen blir resultatet genast annorlunda.

”Skolan har en viktig uppgift att lyfta fram relationer och samlevnad, inte minst
eftersom så många fördomar och kränkande generaliseringar är kopplade
till sexualitet, kön och makt.” (Zackari, s. 64)
Fördelarna med att införa en emotionell aspekt i sexualundervisningen tycks trots allt väga över nackdelarna. Idag lever vi i ett ganska egocentriskt samhälle, många tänker bara på sig själva och vad de själva vill ha och mår bra av. I en romans kanske den ena parten är mer känslomässigt investerad än den andra. Att lära ut att ta hänsyn, vara försiktig med känslor och sig själv kan vara av stor vikt. Att vara trogen och seriös i relationer, att inte missbruka sin sexualitet, att inte ge upp så lätt, hur man vårdar en relation, hur man löser konflikter och så vidare. Och framförallt respekt för sig själv och andra. Allt ovanstående är mycket användbar kunskap, men mycket svårt att lära ut. Sex är som sagt olika för alla och det finns inget rätt och fel eller någon särskild instruktionsbok som kan följas. Men skolan har alla förutsättningar för att bli ett bra diskussionsforum för sex och samlevnad, då eleverna har jämnåriga att diskutera med. Om vissa saknar en vägledande vuxen på andra områden, för samtal och ventilering av de många tankar som snurrar i huvudet finns sådana att tillgå i skolan, både lärare, skolsköterskor och kuratorer. En sexualundervisning som även fokuserar på kärlek och relationer kan vara viktig för elevernas framtida relationer. Om eleven inte lär sig respektera andra och värdesätta sin relation till andra, både romantiska och vänskapliga, redan i skolan blir det svårt att göra det i framtiden. Den så kallade kärnfamiljen är inte lika tydlig idag som den tidigare varit och därför kan det vara svårt för ungdomarna att hitta förebilder.
Men hur lär man ut något så viktigt och personligt på rätt sätt?
”När det gäller undervisning om allt annat än rena fakta, dvs etiska, religiösa, politiska och överhuvudtaget livsåskådningsfrågor som har med sex och samlevnad att göra, skiljer sig handledningen mellan frågor där stora delar av befolkningen har skiljaktiga värderingar och normer, och frågor där långtgående värderings gemenskap råder, I det förra fallet måste läraren avstå från att hävda att en viss norm är den enda rätta.” (Ohberg, s. 11) Ohberg ifrågasätter här en hierarkisk undervisning vad gäller detta känsliga ämne. Ren fakta kan läras ut som just fakta. När det gäller känslor och etik bör en annan metodik tillämpas. Ohberg menar att samtalsform är den ideala, dock inte ett fritt sådant eftersom man då riskerar att en liten grupp tar monopol på tiden medan andra inte får komma till tals. Läraren ska snarare fungera som samtalsledare. Till hjälp finns i Ohbergs bok en samling s. k. värderingsövningar, inte bara till elever att användas i undervisning, utan också till lärare och föräldrar. Övningarna är konstruerade som bland annat frågeformulär, frågor som besvaras via handuppräckning, men också mer avancerade metoder som teaterteknik, där eleverna engageras genom utförandet av skådespel.
Denna metodik tycks vara lämplig, eftersom elevernas deltagande inte bara informerar läraren och fungerar som navigeringsverktyg för denne, utan också tillåter eleverna att delta så mycket eller lite de vill. Värdegrund ska inte bara läggas. Den borde kartläggas, på så sätt kan läraren ge den optimala upplysningen till sina elever. Diskussion är det ultimata sättet att lära ut, och samtidigt själv lära sig. Det främjar dessutom demokrati, speciellt i ett ämne där det behövs som mest.
Lalita Loureiro & Hannah Oredsson

Litteratur och referenser:
Janouch, Katerina, Sexsvar, 2002, Bonnier Carlsen, Stockholm (sidan 9)
Ohberg, Ingert, Samtala om samlevnad, 1985, Liber Utbildningsförlag, Stockholm
Zackari, Gunilla, Värdegrundsboken : om samtala för demokrati i skolan, 2000, Värdegrundsprojektet, Utbildningsdepartementet, Regeringskansliet, Stockholm

Värdegrundsarbetet i praktiken

I teorin låter värdegrundsarbete både intressant och bra. Att eleverna i skolan ska lära sig om jämställdhet, individens frihet, människors lika värde, människolivets okränkbarhet samt solidaritet med de svaga och utsatta är viktigt i dagen samhälle. Skolan har på senare år ändrat fokus från att vara traditionellt kunskapsförmedlande till att ta på sig en mer fostrande roll. Genom att låta eleverna diskutera viktiga frågor samt lyssna på vad de har att säga stärker man inte bara deras egna identitet utan man hjälper dem även att förbereda sig för de olika krav som arbetslivet och samhället kommer att ställa, däribland krav på samarbetsförmåga, ansvarstagande, självständighet och social kompetens (Zackari & Modigh, 2000).

Hur detta fungerar i praktiken finns det dock olika åsikter om. I två tidningsartiklar, i Dagens Nyheter och i Svenska Dagbladet, får skolans värdegrund kritik för att den är grumlig och skribenterna anser att värdegrunden borde avskaffas (Tännsjö, 2006; Dagens Nyheter, 2004). Även Kennert Orlenius (2001) belyser svårigheterna med värdegrunden i skolan. Han skriver att målen i styrdokumenten visserligen är tydliga men att de samtidigt är komplexa och därmed svåra att omsätta i praktiken.

Genom intervjuer vill vi med denna artikel undersöka vad tre lärare anser värdegrund vara och hur de arbetar med värdegrunden i sin skola. Vi har intervjuat tre lärare som arbetar med barn i olika åldrar, Linda, Johan och Johanna. De arbetar i alltifrån lågstadiet till högstadiet. Skolorna de arbetar på skiljer sig både till storlek och läge, en ligger på landsbygden, en ligger utanför en medelstor stad och en i större stad.

När vi ställde frågan vad värdegrundsarbete är för dig var alla tre säkra på sin sak och hade en klar definition som de arbetade utifrån. De menade att värdegrund främst handlar om människors lika värde, att alla har samma rättigheter oavsett exempelvis kön, hudfärg eller sexuell läggning.

Skolorna har tolkat läroplanens definition av värdegrund på olika sätt och definierat vad som gäller för just den skolan, det är viktigt att skolan har en gemensam grund att stå på som de kan förmedla till eleverna. Ibland kallas den värdegrundsplan, ibland likabehandlingsplan. Dock menar alla tre lärare att exakta definitioner inte är särksilt viktiga. Att det står i läroplanen att värdegrundsarbete ska ske ”i överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism” (Lpo94) har ingen av lärarna reflekterat särskilt mycket över utan de anser att det främst handlar om sunt förnuft. Man inte kan arbeta som lärare om man inte respekterar alla människors lika värde. De arbetar alla aktivt med värdegrunden i sina klasser och har viss tid avsatt för värdegrundsarbete på schemat. I de lägre åldrarna har de en timme i veckan avsatt, men ofta vävs värdegrundsarbetet in i det vanliga skolarbetet på olika sätt. Exempelvis har en skola regelbundna kompissamtal där man sätter sig ner tillsammans för att reda upp eventuella konflikter, man har även massage där grundtanken är att komma närmare varandra. Linda menar att ”har man masserat en kompis så är man mindre benägen att slå denne”. De arbetar också aktivt med olika typer av värderingsövningar men även med kamratstödjare och anti-mobbningsgrupper. Det är viktigt att eleverna tidigt lär sig att samarbeta och lyssna på varandra. I de äldre åldrarna finns ämnet livskunskap då värdegrundsarbete utövas 30 minuter varje vecka men eftersom Johan arbetar som SO-lärare ser han till att diskutera värdegrundsfrågor även under sina lektioner. De arbetar även mycket med elevdemokrati, exempelvis när de har klassråd så att eleverna får känna att deras röster också räknas.

När vi ställde frågan om lärarna diskuterar värdegrundsfrågor med kollegorna så märkte vi av svaren vi fick att det var vanligare bland dem som undervisar i de yngre åldrarna. Vi märkte också att det var vanligare i de mindre skolorna. Kanske kan det bero på att man i en liten ort har mer koll på varandra, man känner barnens föräldrar och har en mer aktivt kontakt med hemmet ”ens barn är allas barn” som Johanna uttryckte det. I en större skola är det lättare för en enskild elev att försvinna i mängden. Dock uttryckte vissa att samarbetet med hemmet kan försvåra värdegrundsarbetet om eleven har med sig värderingar hemifrån som inte stämmer överens med skolans värderingar, exempelvis främlingsfientlighet.

Lärarna tror att värdegrundsarbete har viss positiv inverkan på lärandet även i övriga ämnen. Linda menar att ”känner man sig inte trygg och respekterad kan man heller inte lära sig något”. Dock säger Johan att ofta väger föräldrarnas åsikter tyngre än skolans och att man ofta arbetar i motvind.

När man läser i läroplanen att värdegrundsarbete ska ligga till grund för all verksamhet i skolan låter väldigt komplicerat men efter att ha pratat med ett antal lärare så inser man att det faller sig rätt naturligt i praktiken, i alla fall i de yngre åldrarna. När det kommer till de lite äldre eleverna så verkar det som om mycket ansvar ligger på de lärare som undervisar i ämnen som samhälle, historia och religion men att det kanske håller på att förändras i och med införandet av ämnet livskunskap. Vi kunde i alla fall märka att de lärare vi intervjuad är medvetna om värdegrunden och gör sitt bästa för att förmedla sunda värderingar till eleverna.


Av: Linnea Grönqvist & Viktor Prahl


Referenser

Lpo94. Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Orlenius, Kennert (2001). Värdegrunden - finns den? (1 uppl uppl.). Hässelby: Runa.

Tännsjö, Torbjörn. (2006). ”Avskaffa skolans värdegrund”. [Digital version]. I Svenska Dagbladet, vol. 17

Zackari, Gunilla & Modigh, Fredrik (2000). Värdegrundsboken : om samtal för demokrati i skolan. Stockholm: Värdegrundsprojektet, Utbildningsdep., Regeringskansliet. Tillgänglig: http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/22393

”Skolans grumliga värdegrund” (2004). [Digital version]. I Dagen Nyheter,