Sexuell värdegrund - Om sex och samlevnadsundervisning

”Det pratas mycket om sex i dessa tider. Om teknik. Om faror och lömska gropar man kan fall i om man inte ser upp. Det pratas mindre om kärlek. Om förtroende och ömhet. Om att det faktiskt finns goda krafter som inte skadar och förstör. Om kärlekens makt, styrka och förmåga att hela även den mest trasiga själ.” – ur Sexsvar av Katerina Janouch

Sex och samlevnad borde vara ett tacksamt ämne att lära ut. Alla är intresserade av det... eller i alla fall nyfikna. Lärarna kommer hur de än gör att underhålla sina elever. Folk vi pratar med om minnen från dessa lektioner minns dem ofta med mycket skratt. En generad lärare och kanske lika generade elever. Trots den glädje som undervisningen tycks alstra saknas en seriös ton i ämnet och mer fokus på det emotionella. ”Flertalet ungdomar i ungdomsrådet är missnöjda med sin sex- och samlevnadsundervisning. Enligt Skolverkets utbildningsinspektörer 1999 är undervisningen ofta traditionell, medicinsk och ger inte utrymme för diskussioner om relationer.” (Zackari, s. 64)
Ingert Ohbergs bok Samtala om samlevnad (1985) har många förslag på alternativa undervisningssätt inom sex och samlevnad. Bara titeln på boken antyder att den är passande som handledningsmaterial för lärare enligt den metodik som rekommenderas i Värdegrundsboken. ”Samtalet, dialogen, är själva kärnan i en demokratisk skola och en förutsättningför ett medvetet handlande.” (Zackari, s. 7)

”I skolan verkar man inte veta att sex är så mycket mer än just fysisk lust”
(anonym elev, Zackari, s. 64)
Eleven ovan önskar en mer emotionell aspekt i sexualundervisningen. Att integrera denna aspekt har både för och nackdelar, men gör i vilket fall som helst det hela mer komplext.
Att varje barn oavsett kulturell bakgrund ska lära sig fakta om sex och preventivmedel är en självklarhet. ”[...] romersk-katolska elever vilkas föräldrar helt förkastar preventivmedel. Dessa elever ska som alla andra lära sig fakta om preventivmedel, men de ska inte behöva höra läraren uttala sig nedsättande om deras föräldrars åsikt.” (Ohberg, s. 12).
Börjar man prata känslor uppstår en hel rad nya etiska frågor. Sexualitet något som inte bara är personligt utan också individuellt. En persons sanning kan alltså skilja sig drastiskt från en annans. Olika människors individuella känslor och erfarenheter kan omöjligen passa alla och absolut inte klassas som fakta. Ett annat problem är att lärare förväntas gå en balansgång mellan vad som bör läras ut, vad eleverna vill höra mer om och vad föräldrarna vill. Den allmänna inställningen ”hjärta över hjärna” eller ”allt är tillåtet i kärlek” värderar starka känslor över förnuft. Få moraliserar fysisk lust över förnuft men för man in känslor mellan två människor i ekvationen blir resultatet genast annorlunda.

”Skolan har en viktig uppgift att lyfta fram relationer och samlevnad, inte minst
eftersom så många fördomar och kränkande generaliseringar är kopplade
till sexualitet, kön och makt.” (Zackari, s. 64)
Fördelarna med att införa en emotionell aspekt i sexualundervisningen tycks trots allt väga över nackdelarna. Idag lever vi i ett ganska egocentriskt samhälle, många tänker bara på sig själva och vad de själva vill ha och mår bra av. I en romans kanske den ena parten är mer känslomässigt investerad än den andra. Att lära ut att ta hänsyn, vara försiktig med känslor och sig själv kan vara av stor vikt. Att vara trogen och seriös i relationer, att inte missbruka sin sexualitet, att inte ge upp så lätt, hur man vårdar en relation, hur man löser konflikter och så vidare. Och framförallt respekt för sig själv och andra. Allt ovanstående är mycket användbar kunskap, men mycket svårt att lära ut. Sex är som sagt olika för alla och det finns inget rätt och fel eller någon särskild instruktionsbok som kan följas. Men skolan har alla förutsättningar för att bli ett bra diskussionsforum för sex och samlevnad, då eleverna har jämnåriga att diskutera med. Om vissa saknar en vägledande vuxen på andra områden, för samtal och ventilering av de många tankar som snurrar i huvudet finns sådana att tillgå i skolan, både lärare, skolsköterskor och kuratorer. En sexualundervisning som även fokuserar på kärlek och relationer kan vara viktig för elevernas framtida relationer. Om eleven inte lär sig respektera andra och värdesätta sin relation till andra, både romantiska och vänskapliga, redan i skolan blir det svårt att göra det i framtiden. Den så kallade kärnfamiljen är inte lika tydlig idag som den tidigare varit och därför kan det vara svårt för ungdomarna att hitta förebilder.
Men hur lär man ut något så viktigt och personligt på rätt sätt?
”När det gäller undervisning om allt annat än rena fakta, dvs etiska, religiösa, politiska och överhuvudtaget livsåskådningsfrågor som har med sex och samlevnad att göra, skiljer sig handledningen mellan frågor där stora delar av befolkningen har skiljaktiga värderingar och normer, och frågor där långtgående värderings gemenskap råder, I det förra fallet måste läraren avstå från att hävda att en viss norm är den enda rätta.” (Ohberg, s. 11) Ohberg ifrågasätter här en hierarkisk undervisning vad gäller detta känsliga ämne. Ren fakta kan läras ut som just fakta. När det gäller känslor och etik bör en annan metodik tillämpas. Ohberg menar att samtalsform är den ideala, dock inte ett fritt sådant eftersom man då riskerar att en liten grupp tar monopol på tiden medan andra inte får komma till tals. Läraren ska snarare fungera som samtalsledare. Till hjälp finns i Ohbergs bok en samling s. k. värderingsövningar, inte bara till elever att användas i undervisning, utan också till lärare och föräldrar. Övningarna är konstruerade som bland annat frågeformulär, frågor som besvaras via handuppräckning, men också mer avancerade metoder som teaterteknik, där eleverna engageras genom utförandet av skådespel.
Denna metodik tycks vara lämplig, eftersom elevernas deltagande inte bara informerar läraren och fungerar som navigeringsverktyg för denne, utan också tillåter eleverna att delta så mycket eller lite de vill. Värdegrund ska inte bara läggas. Den borde kartläggas, på så sätt kan läraren ge den optimala upplysningen till sina elever. Diskussion är det ultimata sättet att lära ut, och samtidigt själv lära sig. Det främjar dessutom demokrati, speciellt i ett ämne där det behövs som mest.
Lalita Loureiro & Hannah Oredsson

Litteratur och referenser:
Janouch, Katerina, Sexsvar, 2002, Bonnier Carlsen, Stockholm (sidan 9)
Ohberg, Ingert, Samtala om samlevnad, 1985, Liber Utbildningsförlag, Stockholm
Zackari, Gunilla, Värdegrundsboken : om samtala för demokrati i skolan, 2000, Värdegrundsprojektet, Utbildningsdepartementet, Regeringskansliet, Stockholm